Så nu har vi varit och hämtat Casper på dagis. Som väntat så var det ingen bra dag för honom. Gråtit nästan hela tiden, sovit i ca 30 min och knappt ätit något. Undrar hur morgondagen ska se ut............ han ska vara där från 6.30 till 17.00 Detta kan inte vara bra för honom i det långa loppet men vad ska man göra? jag kan inte stanna hemma med honom och det kan inte sandra i heller. Han måste ha fler kompisar, just nu har två kompisar....... Filip som på sätt och vis är hans "låsats kusin", Filip går på avdelningen som är mittemot Caspers så de träffas inte nu på vinterhalvåret..... inte på dagis i varjefall, vilket är väldigt synd. Sedan har vi hans kusin Della, som han träffar då och då. Men jag känner att som barn borde han ha minst en miljon kompisar, men han verkar inte att ha knutit ann till något av de andra barnen på dagis, förhoppningsvis så löser det sig snart för honom också.

Nä nu funderas det på om man ska bege sig en tur till IKEA i eftermiddag...... måste ju få färdigt i huset så man slipper att ha kartonger framme till sommaren.

Så då var man precis hemkommen från att ha lämnat Casper på dagis. Som vi misstänkte så skulle det bli kattskit när vi lämnade honom. På senaste tiden så har han genomgått en tillitskris, han blir helt ifrån sig när han märker att vi ska lämna honom någonstans. Hos mormor brukar det gå jätte bra men senast så var det knappt att det fungerade. Sandra mår självklart dåligt över detta och det kan  jag förstå. Det är ju hon och jag som har gjort så att det har blivit många stora förändringar för Casper den senaste månaden, nytt hem, nytt dagis och helt nya rutiner, detta har ju påvekat honom negativt. Det ända vi kan hoppas på nu är att han får en chans att komma in i detta igen och att allt blir bra. Man känner sig lite som att man e´ ett mosnter som bara är ute efter att plåga pågen. Jaja, jag vet att min påg förlåter oss när vi ska hämta honom sen idag men jag hoppas att detta inte sätter några djupare spår i honom.

Ja nu ska man ta lite att äta tror jag.............

När jag kommer hem och jag tittar på min son och han tittar på mig och skinner upp som en sol på en blå himmel, med ett leende som jag lovar hade kunnat skapa världsfred. Om jag bara får se ett sådant leende en gång om dagen så bryr jag mig inte om att han inte vill sova när jag måste upp eller att han kräker och bajsar ner sig. Men det finns dock en sorlig sak med det hela, det är att det leendet kommer att försvinna allt eftersom åren går, när han är tonåring kommer leendet säkerligen allt oftare bytas ut mot ett långfinger som sedan följs med frasen "gubbjävel" eller något liknande. 

Så som en liten uppmaning till de som planerar eller ska bli föräldrar så vill jag bara säga att ni ska ta vara på de första åren när ni är som gudar för era barn, samla på er så många minnen som möjligt och tänk på att ett leende och ett skratt kan vara mer värt en 8 timmars sömn.