Ok nu har vi kommit fram till att Casper har blivit kompis med trottsen. Dock har det sina fördlar........ konstigt nog. Han har aldrig borstat sina tänder bättre, han har aldrig kramats mer, och detta endast pga att jag säger till honom att han inte får. Undrar hur länge detta ska vara........ Han ska till dagis i morgon tyvärr så tror vi att han kommer bete sig likadant som de andra dagarna. Han gav mormor enorma skuldkänslor idag, hon var en runda här idag för att hämta sin cykel och kom in för att leka en liten  stund med honom. När hon skulle cykla hem så brast Casper ut i världen gråtattack, han ville följa med mormor. Detta resulterade lite i att Mormor bestämmde sig för att hämta honom i morgon på dagis. Han vet hur man ska göra nu för att få sin vilja igenom. Tur att det inte fungerar på mamma och pappa, mer än när man råkar skadda honom på nått sätt, som nu ikväll. Sandra öppnade ytterdörren  och skulle kolla ut, när hon stängde dörren så var han snabbt ute med handen, så han lyckades att klämma ett finger. Sandra fick tyvärr ta en dust av skuldisar, som tur var gick det över med lite plask i vattnet en ny blöja och en flaska välling, han är väldigt lättmutad. Det jag har kommit fram till är att våra barn är den bästa utpressaren i världen, och J*vlar vad de är duktiga på det. Skicka in ett par 2-3 åringar på nästa fackavtals förhndling så kan  vi säkerligen alla gå med vinst + grattis blöjor. =)

Familjer växer hela tiden både Psykiskt och fysiskt. Men jag har funderat på var drar man gränserna. Jag älskar att ha en stor familj och ser gärna att den blir större. Jag anser att familjen inte behöver bestå av "blods" släktingar utan även av ingifta mm. Visst du har inte samma skyldigheter men det kvittar. Små barn som eventuellt växer upp tillsammans får lov att kalla sig kusiner om de vill och relationen är den rätta, dock så bör man någongång berätta hur det ligger till så de själva kan bilda sig en egen uppfattning. Men när börjar man kalla varandra familj även om man inte råkar vara det på riktigt?

Ytterligare en dag avklarad på dagis. Samma visa i morse när han lämnades, en massa tårar. Men sen när vi hämtade honom så fick vi reda på att det hade gått mycket bätte idag. bara ett par minuter efter sandra hade lämnat honom så hade han börjat leka, den ända gången han hade varit lite ledsen var när han hade vaknat efter att ha sovit middag, men det gick över en stund senare. När sandra skulle hämta honom så var det som det var på det andra dagiset, han sprang in och skulle fortsätta leka, kanske gjorde det saken bättre att Filip var där inne och lekte också. Ja i morgon ska han bara gå en kort stund på dagis, med kort stund menar jag ett par timmar. Pappa ska få lite tid att göra ärenden, dock så vet jag att jag måste förmodligen skotta snö............. IGEN!!!!! Just nu är min högsta önskan att all snö bara kunde gå och dö. Hoppas att det snart blir varmare så man kan åka ut till Björka och dra upp några rengbågsforeller. Har många som står på kö för att få sig en nyfångad fisk, och jag e inte den som e den jag gör det mer än gärna, så länge de inte börjar beställa fisk av mig, för jag e inte hundra på att jag alltid lyckad leverera. jaja nu börjar klockan bli mycket och jag känner att jag ska ta och varva ner lite efter en lång jobbedag.

Så god natt på er och sussa sött.

Så dagen började väldigt tidigt idag, jag gick upp kl 4,50 i morse, halvsov ner för trappan och gick in på toan för att göra mig färdig. Tankarna snurrade, Casper skulle vara en hel dag på dagis utan någon möjlighet att bli hämtad om det inte hände något allvarligt. Sandra hade det trevliga nöjet att lämna en gråtande och trött påg. Han fick sitt utspel redan innan de hade lämnat husets sköna värme, gråtandes fick han sitta i vagnen. Så som jag fattade det så kännde inte Sandra sig så glad när hon begav sig till bussen. Själv kände jag också en oro över hur det skulle gå idag. Dagen gick sakta och man kände hela tiden en oro. När Sandra äntligen slutade jobba så var jag snabbt på telefonen för att be henne att ringa mig så fort hon hade hämtat honom. När klockan var lite i 18 så fick jag ringa till henne då jag inte hade haft tid att prata tidigare när hon ringde. Den första frågan var självklart hur det hade gått på dagis. Så som jag skulle beskriva svaret jag fick så om igår var - 10 på en skala mellan - 10 till + 10, Så var det +5 idag, knappt några tårar bara lite nedstämmdhet.

Kanske oroar man sig lite för mycket om sina barn när de är små, men samtidigt så är det ju för att man älskar de små illbattingarna och inte vill att de ska råka ut för något.  Ja det är en ny dagisdag i morgon och då håller jag tummarna för att han har en bra dag då också.

Ja då sitter man på jobbet sedan 1 timme tillbaka. Trött som ett as, jag sitter och väntar på att Sandra ska höra av sig om Casper. Han blev ju lämnad tidigt idag och jag hoppas att han blev utvilad inatt. Han somnade som en stock igår kl 19.30 ca. Hoppas att de inte ringer från dagis och säger att det inte går, så som de gjorde för 2 veckor sedan. Det är lite svårt att sitta och blogga på en telefon så det kommer kanske mer i kväll. Peace out for now

Så nu har vi varit och hämtat Casper på dagis. Som väntat så var det ingen bra dag för honom. Gråtit nästan hela tiden, sovit i ca 30 min och knappt ätit något. Undrar hur morgondagen ska se ut............ han ska vara där från 6.30 till 17.00 Detta kan inte vara bra för honom i det långa loppet men vad ska man göra? jag kan inte stanna hemma med honom och det kan inte sandra i heller. Han måste ha fler kompisar, just nu har två kompisar....... Filip som på sätt och vis är hans "låsats kusin", Filip går på avdelningen som är mittemot Caspers så de träffas inte nu på vinterhalvåret..... inte på dagis i varjefall, vilket är väldigt synd. Sedan har vi hans kusin Della, som han träffar då och då. Men jag känner att som barn borde han ha minst en miljon kompisar, men han verkar inte att ha knutit ann till något av de andra barnen på dagis, förhoppningsvis så löser det sig snart för honom också.

Nä nu funderas det på om man ska bege sig en tur till IKEA i eftermiddag...... måste ju få färdigt i huset så man slipper att ha kartonger framme till sommaren.

Så då var man precis hemkommen från att ha lämnat Casper på dagis. Som vi misstänkte så skulle det bli kattskit när vi lämnade honom. På senaste tiden så har han genomgått en tillitskris, han blir helt ifrån sig när han märker att vi ska lämna honom någonstans. Hos mormor brukar det gå jätte bra men senast så var det knappt att det fungerade. Sandra mår självklart dåligt över detta och det kan  jag förstå. Det är ju hon och jag som har gjort så att det har blivit många stora förändringar för Casper den senaste månaden, nytt hem, nytt dagis och helt nya rutiner, detta har ju påvekat honom negativt. Det ända vi kan hoppas på nu är att han får en chans att komma in i detta igen och att allt blir bra. Man känner sig lite som att man e´ ett mosnter som bara är ute efter att plåga pågen. Jaja, jag vet att min påg förlåter oss när vi ska hämta honom sen idag men jag hoppas att detta inte sätter några djupare spår i honom.

Ja nu ska man ta lite att äta tror jag.............

När jag kommer hem och jag tittar på min son och han tittar på mig och skinner upp som en sol på en blå himmel, med ett leende som jag lovar hade kunnat skapa världsfred. Om jag bara får se ett sådant leende en gång om dagen så bryr jag mig inte om att han inte vill sova när jag måste upp eller att han kräker och bajsar ner sig. Men det finns dock en sorlig sak med det hela, det är att det leendet kommer att försvinna allt eftersom åren går, när han är tonåring kommer leendet säkerligen allt oftare bytas ut mot ett långfinger som sedan följs med frasen "gubbjävel" eller något liknande. 

Så som en liten uppmaning till de som planerar eller ska bli föräldrar så vill jag bara säga att ni ska ta vara på de första åren när ni är som gudar för era barn, samla på er så många minnen som möjligt och tänk på att ett leende och ett skratt kan vara mer värt en 8 timmars sömn.